Halleluljah is always played when some one pass on

Jag har kollat på det sista avsnittet av Oc. Jag kan inte hjälpa att tänka

att det är året de går ut skolan, då får de tampas med så många olika

saker. Jag vet att en TV-serie inte skildrar det verkliga livet men jag

har svårt att tro att någonstans någon gång känner man igen sig i

situationerna eller bara de känslor som situationen framkallar.

Serien får oss uppleva första kärlekar, broken hearts, familjesorj

och en massor av drama. Så låt oss vara ärliga här,

Jag vet i alla fall att det är första gången, verkligen på riktigt som

jag känner otroligt mycket för en kille. Jag vet vilka vänner jag kan

lita på, jag har lärt mig mycket om mig själv under dessa år på gymnasiet.

Jag har upplevt smärre familjetragedier och jag upplever någon form

av drama varje fukkin helg, så det är ingen hemlighet för det vet alla om.

Men det är inte så att jag ångrar det jag gjort, sagt osv - för det har

tagit mig dit jag är idag och så vet jag vad jag vill undvika i framtiden.

Men jag kan inte sitta och ångra det förflutna för det har redan

varit och oroa sig för framtiden känns onödigt för den har inte

kommit ännu. Är det inte bättre att leva i nuet och göra det så

gott som möjligt? Det är inte så att livet dödar dig, än i alla fall.

Så nu ska jag leva i nuet och plugga - för det är dramatiskt nog för mig.

Ciao!